Operation Asfalt

a.k.a. Sleep Deprivation Tour 2010

a.k.a. Drive Forrest, Driiiive

Nu är den hursomhelst över. 2300 kilometer på 2 dygn.

Islänningarnas Foff-bomb är big money i bussbranschen, bara så ni vet.

Service Pack

Vinter går mot vår, det har för en gångs skull varit en riktigt hederlig snövinter här nere i tropikerna och det gör det extra häääärligt nu när solen skiner och man kan åka flakcykel igen.

Kanske på grund av det fina vädret har det inte blivit så mycket bloggat, så här kommer en stor uppdatering. Få se nu...

I slutet av mars spelade jag in film, framför kameran, i en kortfilmsproduktion i Malmö. Jag spelade en fängelsekund i ett sorts drama. 4 dagars shoot med supertrevlig cast & crew, ett väldigt bra manuskript och det skall bli kul att se det färdiga resultatet. Det var som en trevlig omväxling ganska krävande tagningar, och jag slocknade tidigt varje kväll den veckan. Dock hann jag med att kränga på sommarsvålarna på gammSAABen, bliss!

Sedan blev det påsk! Vi foro ut till päronen på landet för en kort visit.

På Kruddis lekte Sophie med hunden Compis och alla fina fåren. Hon fick mata ett av de små lammen med nappflaska, och blev nedsprungen av några snabba tackor, rodeo style. Hon har även övervunnit sin rädsla för fyrhjulingen, och har nu åkt med inklämd mellan Papi och Mami ropandes "jiipppiiieee" när det gick som fortast. Baby steps, snart kör hon SAABen själv!

Senare under långa fredagen åt vi hemodlad lammstek med potätgratäng som hade fått självaste J.C. att återuppstå, yummy! Återstoden av kvällen åt vi godis och led som stackars Jesus, fast där han hade ont i händerna hade vi ont i magen.

Sedan bar det av upp till A-Los pärons i Charlezcrown. Där åt vi förstås ännu mer god mat i överflöd och mådde bra. Vi passade på att tvätta ur SAABis invändigt, och gick även och såg Gröna Zonen på bio. Den var bra.

Ja just det ja, mina byxor sprack också, så jag fick köpa nya! Slap stick!

Hemma igen blev det lite bussaction och lugna sköna dagar med fokus på pre-production av vår nästa storfilm som filmas i Stockholm i sommar. Vi rullar kamera i mitten av juni, och mycket av förberedelserna har gått som smort. Skall bli riktigt kul att regissera ännu ett mästerverk!

Vårt lilla filmåtagande Bulk Productions har ju fått en ny fin hemsida, och mycken möda har lagts ner på att digitalisera och restaurera våra gamla alster. Nu finns nästan hela vårt filmiska kulturarv upplagt för visning på hemsan. Besök den, och missa inte Museumshoppen där man kan tjacka snajsiga tischor nu när vårvädret är här!

Jag har dammat av flakcykeln igen! Den är tung nog som den är utan att behöva plöja genom snövallar, och med enbart bakbroms och all vikt där fram är det "braking action = poor" på vinterföre. Men nu är jag ute och dominerar på cykelbanorna igen! När Sophie-Propp skall med mountar vi en bilbarnstol på flaket, och där sitter hon som en Road Warrior Princess och tjoar.

Idag hämtade jag henne på dagis med flakis och hade ett ärende förbi Gurra (Gustaf Adolfs Torg) för att slipa grickorna inför kvällens hockey. Efter utförd gärning köpte vi några askar jordgubbar, samt tre smågurkor (ett spontanköp, de var så söta men jag vet inte riktigt varför jag köpte dem) och så satt vi i solen och väntade på Mamacita. Sophie gluffsade i sig jordgubbs med god aptit. Vi lyssnade på kristna ungdomar som spelade gitarr och mumlade U2-lyrics. Efter det hem och slinka i hockeystassen och jag har precis kört slut på min stackars lekamen i 2,5 timmars dödlig isdans.

I morrn packar jag mitt lilla gepäck, för på fredag bär det av till Berlin. Jag ser fram mot kvalitativ chark, mustascher och nazi-memorabilia. Bis bald, mutherfuckerz!

There will be blodbuss

Det var ett tag sedan jag gav blod nu, det har liksom aldrig riktigt klaffat med schemaläggningen. Men så idag när jag skjutsade Sophie-Proppe till dagis såg jag att en blodbuss hade slagit upp läger utanför skatteverket. På väg tillbaka stannade jag till med jonnen och såg att de öppnade om bara 10 minuter.

Strax efter att jag tagit position bildades det en liten kö bakom mig, och när dörrarna öppnades kunde jag kliva ombord som numero uno. De har ju bara 4 britsar i burren, så det kan lätt bli lite väntetid när kön bygger på. Jag fyllde i det sedvanliga formuläret som bl.a. frågar om malaria, homosex och Creuzfeld-Jacob. Nej på alla tre den här gången också, hoppas det håller i sig!

Jag fick frågan vilken gåva jag ville ha. Normalt är det en rätt pimp tischa som står till buds, men idag var det något sorts hudvårdskit (Hudvård-skit eller hudvårds-kit, läs hur ni vill). Eftersom jag tror att huden liksom allt annat måste härdas och blir för mesig om man klemar bort den hela tiden, valde att skänka en gaget, en femtiolapp, till någon sorts barncancerfond istället. Min hud är i all sin bedrövlighet nog i bättre skick än barncancerbarnen i alla fall.

Men så blåste de en liten fanfar och tog fram ytterligare en present. Tydligen var det idag den tionde tömningen för mig, åtminstone i Skåneland. Jag har ju givit blut en 5-6 ggr i Sthlm också, men de har tydligen separata high score-listor. Hursomhaver fick jag en orange mugg som det står VIP på, och med en liten bloddroppe med siffra 10 i. Den skall jag dricka blod ur! Eller choklad.

Upp på britsen, in med stålet, ut med såsen. Nemas problemas, sedan vinglade jag ut i morgonluften ett halvt kilo lättare. Lång kö utanför bussen. Tur att jag var där först.

Vad händer annars då? Jag fick precis veta att jag fått en huvudroll i en liten film jag provspelade för i förra veckan. Inspelning nästa vecka, skall bli riktigt skoj. Manuset verkar mycket lovande och det är en intressant karaktär. I morgon skall jag provfilma för en roll i en SVT-produktion också. Jag och A-Lo har bokat in två Stockholmstrippar under våren, och snart skall vi ju till Berlin och gå på nazimuseum. Och jag har snart varvat GTA IV, sista banan kvar bara. Pimp!

Nu frukost, innan jag dukar under av blodbrist. Ikväll blir det hockey. Hur fan skall det gå utan blod i kroppen? Time will tell!

Busy little bee

Har haft fullt upp sista tiden med att göra ny hemsida till vårt lilla filmgäng, Bulk Productions. Har även lagt en del möda på att samla alla filmer vi har gjort (som fortfarande existerar vill säga), digitalisera det som var pre-historiskt och sedan lägga upp på nämnda hemsa.

Nu är jag klar. Spana in http://www.bulkproductions.se om ni gillar film! :-)

Rrrroligt!

Iquell kommer Martinez ner medelst flygmaskin! Skall hämta honom på de flajplats och sen skall det lekas i dagarna tre. Echt geil!

Måhända kommer en och annan timme spenderas framför nya TVn, en rar plasmasak som får allt att se helt gorgeous ut! Hexboxen får nytt liv i 1080p, och fan vet om inte HTPCn skall uppgraderas med en blåstråleläsare snart.

Idag tog jag en dekadent sovmorgon varpå jag satt och gjorde ingenting ett tag. Balsam för själen! Efter det var jag tvungen att lämna mitt örnnäste och ge mig ut på stan för att scora en liten reservdel till min server. Solen sken, så jag bestämde mig för att slinka i vårskruden. Tunn jacka och sneakers istället för kängor och alpdräkt. En burjare på Micky-Dee, ett intjack på Kjell och sedan hämta das Wunderkind på dagis.

Nu skall vi göra mat. Snart kommer Martinez. Det är sneakersäsong. Tjohoo!!!

Der Untergang

Eftersom många buss-lovers (Co-driver Niklas flickvän t.ex.) har börjat följa bloggen får jag skriva några rader om slutet på resan också. Closure.

Igår morse vid kvart i sex var det upp och hoppa. Utanför balkongen var det några minusgrader och isfläckar. Vi gick ner och slängde in vårt eget bagage i burren innan vi käkade sista frukosten på Gasthofet, och därefter började vi stuva passagerarnas väskor och skidor. Passagerarna hade förresten överraskat med att kvällen innan ge oss varsin enorm chokladkaka (formad som en skida, minsann!) för att de var så nöjda med oss. Sånt gillar vi!

Vid 07.20 kom vi iväg och tog oss nedför berget som tack och lov var välsaltat och inte särskilt halt. Vi var lite nyfikna på om vi skulle fastna i köer igen, eftersom vi knappast skulle vara ensamma om att lämna dalen just denna sportlovslördag. Det rullade dock på bra, vi mötte massor av köer men hade bra flyt själva. På strax under två timmar var vi uppe i München, åt andra hållet hade det tagit 6-7 timmar en vecka tidigare.

Tankstopp, matstopp, och ingenting dramatiskt alls att skriva om. Bayern var indränkt i ett ljuvligt vårväder med höga skyar och nästan 10 plusgrader. Först i norra Tyskland började molnen hopa sig och ett lätt regn tilltog över de mer och mer snötäckta fälten.

Allt tuffade på utan förseningar, och vid 21 rullade vi in i färjeläget i Pruttgarden. Det enda festliga där var att en semitrailer skurit ned i diket och låg på sidan över järnvägsspåret som löpte längs vägen. Mången polizei stod och kliade sig i huvudet och studerade tågtidtabeller när vi rullade förbi. Färjan avgick något sen, och 10 minuter över 10 var vi i Danmark.

Strax före midnatt kunde vi tuna in Karlavagnen i P4 på radion när vi tuffade över bron, och kort därefter släppte vi paxen i Limhamn. Niklas började städa i farten innan jag släppte honom i hemmet varpå jag körde upp till garaget. En snabb dammsugning, avsvabbning och fönsterputsning senare var jag helt klar och lämnade in bussnycklarna i tvätthallen för yttre tvätt, tank och toatömning.

För att slippa väcka stackars A-Lo mitt i natta för att komma och hämta mig tänkte jag ta kollektivtrafiken hem. Buss 171 går en gång i halvtimmen, dock är hållplatsen runt en kvarts promenad från garaget. Jag stånkade iväg som den värsta packåsnan med alla mina tillhörigheter, och trots min jägarmarsch med lumpenkänsla missade jag bussen med 1,5 minut. Satt och svor i mörkret en halvtimme innan en massa fulla lundensare kom dragandes med sitt skrän. Nästa buss dröjde och var typ en kvart försenad. Och när jag skulle in genom framdörrn fastnade jag med mitt pick och pack och spottade och fräste innan jag satte mig och sov räv på en handikapplats.

En halvtimme senare var jag hemma, och somnade två nanosekunder senare.

I morse var det skönt att vakna i egen säng, och efter en lugn och skön förmiddag med lite tvätt tog vi en white trash afternoon med McDonald's-lunch och handla TV på Netonnet. Bara Adidasbyxor och foppatofflor som saknades i princip. Men TVn är fin, står och bjuder på 5-mil nu. In color! Nu skall vi se om vi kan ransonera något av chokladskidan så att Martinez får smaka när han kommer ner på fredag. Det är liksom ingen hejd på festligheterna!

Bildz

Tänkte bjucka på fler bilder:

Idag åkte vi till den pyttelilla byn Hintertux som ligger längst in och högst upp i dalen. Anledningen till att vi for dit är glaciäråkningen som bjuds där uppe på den höga höjden. En slingrig och brant väg ledde oss dit, väldigt tätt trafikerad av både personbilar och tung trafik. Det gällde att hålla tungan i rätt mun vid några tillfällen, som t.ex. när vägen plötsligt blev ett körfält bred mellan två höga hus, i en svag kurva.

Så här såg det ut när man var halvvägs upp på berget. Högst upp var det ingen idé att fota, för hela toppen var inhöljd i ett moln. Man åkte i tät tät dimma för att plötsligt komma ner i bländande solsken igen. Fett!

Det är ju många krakar som ramlar och slår sig, och vid ett tillfälle var ambulanshelikoptern upp vid liften när jag klev av. Enligt en av våra passagerare som är pilot så har SOS Alarm i Köpenhamn bokat 15 flygstolar på VARJE avgång från Innsbruck och München under vintersäsongen för att skeppa hem alla snubblare. Hur som helst var det kul när helikoptern lyfte, för då blåste det massor med snö på oss åskådare och holländarna fick sina kameror förstörda! Gotcha!

Avslutar med en propagandabild på gammscanian med berget i bakgrunden. Fotot är från idag strax efter lunch, runt 20 grader varmt i dalen, och haschplankan står och torkar i solen efter resans sista åk.

Vi får se hur mycket mer intressant den här resan kan bjuda på, beräknad hemkomst är lördag kväll alternativt natten mot söndag. Skall bli skönt att komma hem. Big time!

Tills vidare kan ni gå nuts på http://www.setra.de

Der Höhenmeterfresser

Mayrhofen har en sjujävla massa liftsystem och för att underlätta har de ett häfte med olika ruttförslag beroende på känsla och smak. En av rutterna heter "Höhenmeterfresser Tour" (Höjdmetermumsarens rutt, fritt översatt) och går ut på att man på en dag betar av de flesta av de stora systemen på bägge sidorna dalen. Efter genomförd tur har man åkt 13000 vertikala meter (höjdmeter) på en och samma dag och om man lämnar in sitt digitala liftkort för verifikation kan man få ett diplom där det framgår vilken bragd man har utfört!

Jag har varit lite sugen på det där diplomet hela veckan, och igår tänkte jag göra ett försök. Flera av paxen hade också siktet inställt på rutten, men till skillnad från dem tänkte jag kasta om ordningen lite på systemet.

I går morse vid 7.15 hoppade jag ur sängen som den värsta ur-gök, och gjorde 50 snabba armhävningar med öppen balkongdörr. Sedan slank jag ner till frukosten för att därefter starta upp bussen i sedvanlig ordning. Ner med paxen till liften, hämta ut liftkort (och matkupong ännu en dag, minsann!) och upp på den lokala skidbussen som körde bort mig och Niklas till centrala Mayrhofen där liften upp på berget Ahorn fanns.

Klockan var väl runt 10 när jag kom igång på ett nattkallt berg med mycket skare och isfläckar. Solen stod i moln och kontrasterna var dåliga i backen. Jag klarade av berget på en timme ungefär, men var rejält trött i tassarna efter en brant valley run på hårt och buckligt underlag. Upp med liften på andra sidan dalen och sammanstrålade med Niklas som också tagit sig upp. Där käkade vi lunch och softade ett tag innan det var dax för mig att jaga vidare.

Eftermiddagen blev gradvis varmare och snön gick från hård till precis lagom till för mjuk och tung. Låren skrek av smärta i alla svarta och röda backar som den sadistiske rutt-designern hade inkluderat, och jag rök som en skorsten på väg upp i liftarna. Vid 14 kunde jag staplande ta mig på sista äggliften ner till dalen igen, totalt sönderkörd med ömmande fötter och spaka ben.

Nervöst gick jag fram till kassan. Samma kvinna. Försiktigt sköt jag fram liftkortet och mumlade att jag ville se om jag var berättigad till "Höhenmeterfresser-Urkund". Först utbrast hon att det kunde ju inte gå på ett gratiskort, men så ringde hon ett snabbt samtal och sedan log hon och skrev ut mitt eftertraktade diplom! Stolt som en kyrktupp hoppade jag och skuttade tillbaka till bussen. Det kom att visa sig att ingen annan hade klarat diplomet. Score!

Efter ett kort inköpsstopp på affären brummade vi upp på berget igen, och vår halvnelson till vändning gick nu nästan med förbundna ögon. Vanemänniska som jag är blev det förstås ångbastu igen, där jag kom i slang med tre ryssar. Med mer eller mindre dålig engelska från deras sida kom vi fram till att de jobbade med marknadsföring, marknadsföring och metallurgisk industri. När jag nyfiket frågade metallurgen vad för sorts metaller han pysslade med blev han tyst och introvert och stämningen sjönk i bastun. Jag låg på och tillslut yppade han att det handlade om järn i diverse rörformer. Jag vet inte om det är faux pas i ryssland att fråga mer specifikt om metaller eller om han skämdes över att "bara" jobba med järn, den rostigaste av alla metaller. Hursomhelst försökte jag lyfta stämningen igen genom att rabbla upp alla ord jag kunde på ryska, och då blev de glada igen. Vi var alla överens om att Österrike var ett toppenställe!

Bastusessionen avslutades med att ryssarna fick för sig att försöka "lura" termostaten till att ladda på mer ånga genom att spola kallvatten på de två termostaterna som satt på väggen. Det hängde nämligen en kallvattenslang inne i bastun, och metallurgen började spola så att det stänkte. Därefter riktade han strålen mot marknadsföraren som skrek rakt ut, varpå jag fick en släng av slangen. "Nekulturny" sa jag och gjorde sorti innan det gick överstyr.

Efter middagen ville paxen åka ner till Mayrhofen och gå på lokal, och vi hade kommit överens om att köra ner dem och sedan köra hem igen vid 23, på så sätt skulle dygnsvilan räcka till morgondagens avfärd. Det gick alla tiders även om bergvägen blev påtagligt smalare på natten när man inte såg vägrenarna i speglarna för att det var så mörkt. Man fick köra på känsla helt enkelt, och det gällde även inne i Mayrhofen där det var lite sporadiska husknutar och balkonger som stack ut farligt lågt ibland. Och det stora äventyret började ju när vi kom tillbaka vid halv tolv och skulle vända på bussrackarn i alpnatten. Det var nästan omöjligt att se någonting alls i speglarna, och i extrem krypfart med frekventa stopp för ett varv runt bussen för lägesuppdatering lyckades vi få doningarna på plats. Tur att vi inte har haft fler kvällskörningar helt enkelt. Nu skall det vara dagsljus veckan ut.

Idag - Glaciäråkning.